Russian Painter, 1848-1916 Russian painter. He is principally noted for his treatment of episodes from the 17th century and the medieval period of Russian history. These works are remarkable for their thoroughly researched and detailed rendering of settings and costume and the drama of their presentation. Surikov was also an accomplished portrait painter and incorporated a large number of portrait studies into his history paintings.   Related Paintings of Vasily Surikov :. | Monument to Peter the Great on Senate Squar in St.Petersburg | Menshikov at Beriozov | The Taking of the Snow | The Minusinsk Steppe | Feodosia Morozova |
Related Artists:
joseph-Louis-Hippolyte Bellange
b.1800-d.1866
Jean-Baptiste Greuze
French Rococo Era Painter, 1725-1805 French painter and draughtsman. He was named an associate member of the Academie Royale de Peinture et de Sculpture, Paris, in 1755 on the strength of a group of paintings that included genre scenes, portraits and studies of expressive heads (tetes d'expression). These remained the essential subjects of his art for the next 50 years, except for a brief, concentrated and unsuccessful experiment with history painting in the late 1760s, which was to affect his later genre painting deeply. Though his art has often been compared with that of Jean-Simeon Chardin in particular and interpreted within the context of NEO-CLASSICISM in general, it stands so strikingly apart from the currents of its time that Greuze's accomplishments are best described, as they often were by the artist's contemporaries, as unique. He was greatly admired by connoisseurs, critics and the general public throughout most of his life. His pictures were in the collections of such noted connoisseurs as Ange-Laurent de La Live de Jully, Claude-Henri Watelet and Etienne-Franeois, Duc de Choiseul. For a long period he was in particular favour with the critic Denis Diderot, who wrote about him in the Salon reviews that he published in Melchior Grimm's privately circulated Correspondance litt?raire. His reputation declined towards the end of his life and through the early part of the 19th century, to be revived after 1850, when 18th-century painting returned to favour, by such critics as Theophile Thore, Arsene Houssaye and, most notably, Edmond and Jules de Goncourt in their book L'Art du dix-huitieme siecle. By the end of the century Greuze's work, especially his many variations on the Head of a Girl, fetched record prices, and his Broken Pitcher (Paris, Louvre) was one of the most popular paintings in the Louvre.
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.